3:e vån
30 oktober - 5 mars 2022
Anita Christoffersson
Livstrådar - gömt och återfunnet
Foto: Mark Goldsworthy
Får jag kasta det Mor har sparat?
Mor sparade saker generationer bakåt
Är det min plikt att ta hand om dem?
Att fortsätta det hon börjat på
Att fortsätta det hon höll på med
Så inleder Anita Christoffersson själv den intervjufilm som visas i anslutning till utställningen Livstrådar – gömt och återfunnet som öppnar den 30 oktober på Ystads konstmuseum. I utställningen tar hon hela tredje våningen i besittning för att undersöka sin relation till ett komplicerat modersarv, vår relation till vårt eget inre och visa bredden i ett konstnärligt skapande som sträcker sig över snart femtio år.
Anita Christofferssons arbeten kan delas upp i tre olika inriktningar: Materialitet, meditation och frågan om vad det innebär att vara människa. Den sistnämnda refererar hon själv till som existentiella verk. Anita Christoffersson startade sin konstnärliga bana inom textilfacket.
- På sextiotalet gjorde jag batik, det gjorde alla då, säger hon själv i en intervju.
Men Christoffersson har aldrig nöjt sig med att göra det alla andra gör. Snabbt började hon experimentera med tekniken, vända upp och ner på den och utveckla den tills det visade sig vara effektivare att helt enkelt måla på duken. Hon gick vidare från måleri till emalj på stålplåt, på sitt egensinniga vis och med en egenuppfunnen teknik. Utforskandet fortsatte med de geometriska formerna, främst cirkeln, som Christoffersson upprepat i otaliga verk i olika material. Vad händer när man fyller formen respektive när man reducerar den till en tunn kontur? Hur förändras den när den bränns som emalj på rå stålplåt eller när färgen pressas fast på makulaturpapper som skrynklar sig lite i processen? Både formen och materialet utforskades om och om igen som en sorts meditation över tid.
Studierna på Goldsmiths College vid Londons Universitet 1998-2000 blev en omvälvande upplevelse och innebar en ny inriktning i Christofferssons konstnärskap – de existentiella verken. Vad innebär det att vara människa? Vad gör vi med våra rädslor, vår längtan och vår känsla av otillräcklighet? Anita Christoffersson började utforska människornas inre liv, allt det vi döljer nedpackat i själsliga kartonger långt inne i oss. Ungefär samtidigt avlider hennes mor och efterlämnar ett hus fullt av just kartonger. Lådor fyllda av slitna lakan, uppsprättade kläder och garnnystan men också komplicerade broderier och handmålade möbler. Allt sorterat rum efter rum. Materialet har följt Anita Christoffersson i decennier nu, flyttats från en ateljé till en annan, från förråd till förråd, och utgjort material till ett flertal utställningar om människans villkor. Hon har processat föremålen och gett dem en själ, tolkat ett människoöde genom de kvarlämnade objekten.
- Jag tror egentligen att min mor var en konstnär, säger Christoffersson, men på den tiden fanns inget utrymme för den sortens verksamhet. Det gjorde att min mor stundtals var full av sorg. Jag har försökt förvalta hennes arv så gott jag har kunnat.
En återförening med Birgitta Trotzigs texter har också varit betydelsefull och organiskt flätats in i de existentiella verken. Här har Anita Christoffersson på ett sätt återknutit till sin bakgrund inom textilkonsten och använt sig av broderade meningar, både egna och av Birgitta Trotzig, på de slitna näsdukarna och lakanen.
I utställningen Livstrådar – gömt och återfunnet får vi stifta bekantskap med Anita Christofferssons hela produktion från 1970-talet fram till idag. Det är en omtumlande upplevelse.