3:e vån.
9 april—28 augusti
Benny Nemer och Conny Karlsson Lundgren
Spår av begär
Kuraterad av Albin Hillervik
ENGLISH VERSION? CLICK HERE
I Spår av begär utforskar Conny Karlsson Lundgren och Benny Nemer samlingar, trädgårdar och konsthistoria. Genom ett tiotal verk för konstnärerna en dialog där konstverken blir vägar till kontakt med queera föregångare, minnen och begär.
Utställningen presenterar ett tiotal installationer, videor, ljudverk och performance. Karlsson Lundgrens videoinstallation Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) utgår från en samling dagboksanteckningar från 1977, skrivna av fyra unga bögar från Göteborgstrakten. Anteckningarna skildrar gruppens vistelse på ett internationellt frigörelseläger i södra Frankrike. Ett montage av bilder från platsen, sommarmätta ljud och dagboksfragment vittnar om männens trevande försök att ingå i lägrets gemenskap. Både euforiskt och ångestladdat berättar rösterna om lägrets fester, politik och erotiska möten.
Identitetssökandet genljuder även Tonårslöparen. Här fungerar ett fotografi i en konstsamling som en katalysator för verket som drar paralleller mellan suddiga minnen, erotiska förnimmelser, tonårslängtan, vetenskap och poesi. Installationen består av flera delar som formar scenen till en performance där en ung aktör framför en monolog flera gånger under utställningsperioden.
I Nemers konstverk är blommor och ljud återkommande material. För utställningen har han skapat en serie vaser efter olika konstverk som porträtterar Sankt Sebastian, helgonet som överlevde ett avrättningsförsök med pilar. Queerpersoner, särskilt bögar, har i århundranden sökt upp dessa konstverk, kanske på grund av hur han avbildats som både vacker och lidelsefull. I vaserna har pilhålen ersatts med mynningar för färska blommor som arrangeras av inbjudna gäster från hbtqi-gemenskapen under hela utställningsperioden – en spegling av de som genom historien sökt identifikation med helgonet.
Även ljudverket The Nightbird skapar samhörighet över generationsgränser. Från en förgylld megafon i den lilla parken bakom museet kallar, likt fågelläten, konstnären ut namnen på homosexuella konstnärer som gått bort i AIDS. Den lysande megafonen blir ett minnesmärke som sjunger en sorgesång över ett förlorat kollektiv.
I Conny Karlsson Lundgrens och Benny Nemers skilda konstnärskap finns ett gemensamt intresse för att röra sig kring platser där begär lämnar spår efter sig. Platser där politiska språk och queera begär kan drömmas och formuleras. Dessa möts i utställningen där konstverkens röster, texter och blommor skapar dialog och samhörighet.
Texter om samtliga verk i utställningen/Texts about the works in the exhibition
Conny Karlsson Lundgren Vår Resa till Frankrike (Mont de Tantes), still ur video (beskuren) (2021).
Foto: Eric de Keizer
Conny Karlsson Lundgren (född 1974 i Västervik, bor i Stockholm och Hoby Mosse) arbetar med film, text, installation och performance. Med en interdisciplinär praktik i dialog med arkiv och queera narrativ introducerar hans verk alternativa verkligheter genom erfarenheter, motståndshandlingar, begär och hemliga koder. Hans verk har visats omfattande i Sverige och internationellt och är en del av samlingarna på bland andra Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum. Karlsson Lundgren har uppdraget att skapa Sveriges första hbtqi+monument som planeras stå färdigt i Göteborg 2023. Under 2021–2022 har han Iaspis/Konstnärsnämndens residens på ISPC i New York.
Benny Nemer (född 1973 i Montreal, bor i Paris) är en multidisciplinär konstnär, dagboksskrivare och researcher. Hans praktik skapar emotionella möten med material från musik, botanik, konsthistoria och queer kultur som uppmuntrar djupt lyssnande och empatiskt betraktande. Hans konstverk har visats internationellt och är en del av permanenta samlingar på bland andra Kunsthistorisches Museum (Wien), The Polin Museum for the History of Polish Jews (Warsawa), Thielska Galleriet (Stockholm) och The National Gallery of Canada (Ottawa). Nemer har en postdoktoral forskningstjänst vid KASK & Conservatorium i Gent, Belgien. I augusti 2021 hade han ett residens på Ystads konstmuseum genom Den platta jorden, ett nätverk för konstnärlig forskning i Skåne.
3:e vån
30 oktober 2021—6 mars 2022
Anita Christoffersson
Livstrådar - gömt och återfunnet
Foto: Mark Goldsworthy
Får jag kasta det Mor har sparat?
Mor sparade saker generationer bakåt
Är det min plikt att ta hand om dem?
Att fortsätta det hon börjat på
Att fortsätta det hon höll på med
Så inleder Anita Christoffersson själv den intervjufilm som visas i anslutning till utställningen Livstrådar – gömt och återfunnet som öppnar den 30 oktober på Ystads konstmuseum. I utställningen tar hon hela tredje våningen i besittning för att undersöka sin relation till ett komplicerat modersarv, vår relation till vårt eget inre och visa bredden i ett konstnärligt skapande som sträcker sig över snart femtio år.
Anita Christofferssons arbeten kan delas upp i tre olika inriktningar: Materialitet, meditation och frågan om vad det innebär att vara människa. Den sistnämnda refererar hon själv till som existentiella verk. Anita Christoffersson startade sin konstnärliga bana inom textilfacket.
- På sextiotalet gjorde jag batik, det gjorde alla då, säger hon själv i en intervju.
Men Christoffersson har aldrig nöjt sig med att göra det alla andra gör. Snabbt började hon experimentera med tekniken, vända upp och ner på den och utveckla den tills det visade sig vara effektivare att helt enkelt måla på duken. Hon gick vidare från måleri till emalj på stålplåt, på sitt egensinniga vis och med en egenuppfunnen teknik. Utforskandet fortsatte med de geometriska formerna, främst cirkeln, som Christoffersson upprepat i otaliga verk i olika material. Vad händer när man fyller formen respektive när man reducerar den till en tunn kontur? Hur förändras den när den bränns som emalj på rå stålplåt eller när färgen pressas fast på makulaturpapper som skrynklar sig lite i processen? Både formen och materialet utforskades om och om igen som en sorts meditation över tid.
Studierna på Goldsmiths College vid Londons Universitet 1998-2000 blev en omvälvande upplevelse och innebar en ny inriktning i Christofferssons konstnärskap – de existentiella verken. Vad innebär det att vara människa? Vad gör vi med våra rädslor, vår längtan och vår känsla av otillräcklighet? Anita Christoffersson började utforska människornas inre liv, allt det vi döljer nedpackat i själsliga kartonger långt inne i oss. Ungefär samtidigt avlider hennes mor och efterlämnar ett hus fullt av just kartonger. Lådor fyllda av slitna lakan, uppsprättade kläder och garnnystan men också komplicerade broderier och handmålade möbler. Allt sorterat rum efter rum. Materialet har följt Anita Christoffersson i decennier nu, flyttats från en ateljé till en annan, från förråd till förråd, och utgjort material till ett flertal utställningar om människans villkor. Hon har processat föremålen och gett dem en själ, tolkat ett människoöde genom de kvarlämnade objekten.
- Jag tror egentligen att min mor var en konstnär, säger Christoffersson, men på den tiden fanns inget utrymme för den sortens verksamhet. Det gjorde att min mor stundtals var full av sorg. Jag har försökt förvalta hennes arv så gott jag har kunnat.
En återförening med Birgitta Trotzigs texter har också varit betydelsefull och organiskt flätats in i de existentiella verken. Här har Anita Christoffersson på ett sätt återknutit till sin bakgrund inom textilkonsten och använt sig av broderade meningar, både egna och av Birgitta Trotzig, på de slitna näsdukarna och lakanen.
I utställningen Livstrådar – gömt och återfunnet får vi stifta bekantskap med Anita Christofferssons hela produktion från 1970-talet fram till idag. Det är en omtumlande upplevelse.
Här kan du se en intervjufilm med Anita Christoffersson